Mitt intresse för bilder har nog alltid funnits med mig på ett eller annat sätt, men fotografering var något som jag kom igång med i början av 80-talet. Möjligen får jag omvärdera det efter att nyligen ha fått tillgång till en hel del negativ och diabilder från mina föräldrar. Bland dessa hittade jag några bilder som min mor tagit på en semesterresa till Holland 1970, där jag står på en bro med en kamera runt halsen på minilandet Madurodam. Så det var nog där det hela började, så smått i alla fall!

När jag såg bilderna kom en del minnen fram kring den där första kameran. Inför resan fick jag och min syster vars en kamera som jag är rätt säker på kostade fem kronor styck. Kameran var plastig och laddas med 120-rullfilm. Jag kan inte komma ihåg att jag sett några framkallade bilder från kameran. Efter lite sökande på nätet hittade jag den gamla klenoden och det var ett fabrikat som hette Diana. Denna modell är tydligen fortfarande populär för lomografi, alltså fotografering med plastiga lågpriskameror.

Några år senare låg kameran mest utan att användas utom möjligen som leksak. Vid något tillfälle fick låna min systers kamera och då kunde man leka pressfotograf med två kameror över axeln. Man hade ju sett att dom hade flera kameror och långa objektiv på sina kameror. Lösningen för att få ett teleobjektiv blev en tom hushållsrulle som tejpades fast längst fram på objektivet. Varför nöja sig med det! Min mor hade köpt någon duk eller tyg som varit upprullad på ett papprör, som var över en meter lång. Det kunde ju bli ett rejält objektiv att montera på kameran, men lyckan blev kortvarig eftersom röret naturligtvis vek sig på mitten. Så här 47 år senare är det bara att erkänna att drömmen om ett riktigt stort teleobjektiv nog fortfarande kittlar en aning. När jag ser tillbaka på dessa minnena är det en ganska rolig koppling att jag faktiskt under nästan 15 år frilansade som ”pressfotograf” sidan om med inriktning på friidrott.

Diana-kameran

Kameramodellen är en så kallad leksakskamera ”Toycam” eller lomografi-kamera som började tillverkas i början av 60-talet av det kinesiska företaget Great Wall Plastic Factory i Kowloon Bay. Under 70-talet slutade produktionen då de så kallade instamatic-kamerorna slog igenom. Konstruktionen var helt mekanisk så inga batterier var nödvändiga. De flesta delarna var av plast och även linsen i objektivet är av plast. Den har producerats med många olika namn och de flesta använde 120-rullfilm med som kunde exponera negativen i format 4x4 cm eller 6x6 cm, vilket gjorde att man kunde ta 16 eller 12 bilder på en rulle. Fokusering kunde enbart göras i tre fasta steg, 4-6 fot, 6-12 fot eller 12 fot till oändligt. Även bländaren hade tre läge molnigt (f8), halvskuggigt (f11) och soligt (f16). Kvaliteten var inte så hög och många hade problem med ljusläckage och tejpade därför igen alla springor runt bakstycket. Objektivet hade en plastlins med 75 mm brännvidd.

Kameran har fått kultstatus och samlare kan vara beredda att betala ganska mycket för en originalkamera i gott skick. En ny modell introducerades 2007 som hette Diana F+ med en rad tillbehör som blixt, utbytbara objektiv och lite annat. Under 2014 gjordes även en digital version i en begränsad upplaga.